Éire go brách!

Varför vill du bara göra allt värre?

Och sen vänder du på allt.

Jag orkar inte med dig, hur du alltid får allt att verka värre. Hur allt som är jobbigt alltid dras upp och förstoras.
Jag orkar inte med din avunsjuka, som är baserad på ingenting. Jag orkar inte med oron, oron att inte veta om du klarar dig eller ej. Jag orkar inte ta hand om dig, inte trösta dig, inte ge dig mer tid. Tid som jag inte har.
Jag klarar inte att bli besviken av dig om och om igen. Mina öron tål inte höra dina klagomål, mina ögon klarar inte att se ditt förfall. Mitt hjärta kan inte bära din tyngd, och jag orkar inte hjälpa dig.
Att se dig är jobbigt, men att inte se dig är saknad. Att aldrig ha rätt, och att ständigt få höra det. När du går bakom min rygg och sedan förnekar det är är chockerande, men det är inte före vändpunkten jag chockeras.
Efter alla lögner och toma hot, efter allt skrik och all avundsjuka, efter alla påhop och all strid, då vänder du helt plötsligt sida. Du ringer upp mig, visar en öm sida, och tvingar mig till att känna skuld.
Jag orkar inte med dina vändningar. Jag orkar inte färdas fram och tillbaka med frångan. "Kärlek eller hat?"
Mitt hjärta kan inte bära din tyngd, och jag kan inte vara din "mamma". Jag kan inte vara din, mamma.