Éire go brách!

I'm sorry to hear that John... I'll do my best.
Hahahaaaaaaaaahhaaaaaaaaaaaaaaahahahhahaaaaaaaaaaahaaha jag döööööööööör av skratt

Hej kompis. Jag är din vän!

Hejsan de som läser min blogg!

Puha, vad jag är trött. Jag kom hem idag efter endast en lektion, skön fredag, och åt lite frukost sedan lade jag mig framför tv:n. Jag somnade till men var på något sätt vid medetande; jag hade på Viasat Nature thus drömde jag om djur i sin rätta natur. I alla fall, det väckte mitt intresse och mitt intresse väckte mig, så jag började titta på programmet.
Programmet handlade om en gorilla, Snowflake, och dess familj som hade dödats men att den själv blivit skonad på grund av dess färg, den var vit. Snowflake togs först hand om av en gorilla forskare och hans familj i Barcelona, men med tiden förflyttades han till ett Zoo. "Den vita gorillan" väckte stor uppmärksamhet och många kom för att kolla på den i dess lilla utrymme till boende. Det var där jag reagerade, gorillan matades med bröd och annan människoföda, den bodde i ett klimat som liknade en stor rund skokartong där inget liknade en riktig djungel...
Dokumentären fortsatte sedan prata om andra apor och gorillor, alla bodde på liknande sätt. Till och med djuren på djurparker idag bor ju så, även om man nu mer och mer försöker få parkerna att efterlikna djurens riktiga miljön.

Ibland känner man sig precis så dock, som en apa i en djurpark. Vi människor bor på ett begränsat område (en stad) där vi bor i en artificiell värd uppbyggd så att den ska efterlikna något den inte är. Maten vi äter är långa vägar ifrån naturlig, och nu börjar man till och med ändra på den lilla naturliga mat vi äter med hjälp av Genetic Modification.
Människan har nästan helt tappat sina naturliga överlevnadsförmågor, så som fysik, hörsel, syn. Våra tänder har till och med krympt, eftersom vi skapat en så bekvämlig miljö som möjligt att vi inte längre behöver dem på samma sätt.
Precis som en apa i fångenskap är vi människor fångar i vår egen lilla artificiella värld av onödiga bekvämligheter. 

På tal om onödiga bekvämligheter, ett tag pratades det om en "cykel-lift" som skulle placeras i Dunkehallabacken, för de som inte orkar dra upp sin cykel... Vem behöver DET, egentligen?

Ho un amico, e la sua amicizia significa moltissimo per me.

Quando sono turbata, mi è sempre vicino.

Quando sono annoiata, lui mi fa ridere.

Sei il mio migliore amico, ma parlo solo un po' l'italiano, e penso che succhio!


È tardi. Ventitré e trenta, per essere precisi. Allora, dormiamo adesso! Bouna notte e sogni d'oro.




Adesso, adesso sono multo turbata. E adesso, cosa facciamo adesso? Noi aspettiamo.