Lill-lördag
Jag borde verkligen sluta klaga; jag kunde haft det som Maureen.
Nej jag ska heller inte referera allt till Nick Honrby längre, inte heller musik. Men allt är ju så himla genialiskt!
Min bror är hemma från London, nu har han jobb som bartender på Piren. Får väl hälsa på och checka in hans shaking-skills. Men vädret. VÄDRET! Det är ju inte fint längre. Attans jag bröt mitt löfte om att sluta klaga. Jag går till piren då solen tittar fram, vilket kan vara när som helst nu.
One question, har det någon gång hänt dig att du träffar en främling, men för en sekund känns det som om du är villig att spendera resten av ditt liv med denna person? Man stöter på varandra på gatan, helt utan förvarning, blickarna möts i en stund som känns som en evighet. Världen står plötsligt helt stilla, man märker inte ens att man står och stirrar på en helt främmande människa och att denne stirrar tillbaka. Man har aldrig setts innan, och kommer förmodligen aldrig ses igen, men man vet att just i den stunden då man sågs kopplades man ihop. Man fick en kontakt, en närhet, en ovanlig känsla. Kanske låter löjligt, men möjligt. En känsla av att faktiskt tillhöra något, att veta att man når ut till någon annan. Har det någonsin hänt dig? Det hände nämligen mig idag...
Jag vet att jag sade att jag aldrig skulle referera till Nick Honrby igen. Men oh my goodness! Han är gudomligt rolig! Fuck all slår honom liksom. Han är inte bara en annan berk från England med en annan upplaga av skämt, han är OCH FÖRBLIR min definition av humor. Skulle jag vara Jess, vilket nog inte stämmer alls så jag måste nog säga JJ även att det är en kille och att han är jenkare. Om jag vore JJ, då önskar jag att min Lizzie aldrig mer skulle dyka upp och jag önskar att Martin, Jess och Maureen skulle alla sitta på mitt huvud uppe på Toppers' House. Jag skulle liksom vara nöjd, även om det bara vore för 90 dagar.
Idag var vi i Kristinekyrkan förresten. Otroligt fin kyrka. Inte för att jag är så värst kyrklig men det är något visst över det hela. Mystiken och akustiken i byggnaden. Andligheten och respekten. Det ver en tjej som stod och sjöng och en man som spelade piano till, det var väldigt vackert att höra. Väldigt vackert att lyssna till. Sedan tände jag ett ljus. För Moa. För Mormor. För Manno. Ja för alla... farfar, morfar, Lilly, Wanda et cetera... Fint var det. Efter det gick jag vilse, på ett mentalt sätt.
Nu ska jag gå och spela lite gitarr med min Harry...
Peace
Nej jag ska heller inte referera allt till Nick Honrby längre, inte heller musik. Men allt är ju så himla genialiskt!
Min bror är hemma från London, nu har han jobb som bartender på Piren. Får väl hälsa på och checka in hans shaking-skills. Men vädret. VÄDRET! Det är ju inte fint längre. Attans jag bröt mitt löfte om att sluta klaga. Jag går till piren då solen tittar fram, vilket kan vara när som helst nu.
One question, har det någon gång hänt dig att du träffar en främling, men för en sekund känns det som om du är villig att spendera resten av ditt liv med denna person? Man stöter på varandra på gatan, helt utan förvarning, blickarna möts i en stund som känns som en evighet. Världen står plötsligt helt stilla, man märker inte ens att man står och stirrar på en helt främmande människa och att denne stirrar tillbaka. Man har aldrig setts innan, och kommer förmodligen aldrig ses igen, men man vet att just i den stunden då man sågs kopplades man ihop. Man fick en kontakt, en närhet, en ovanlig känsla. Kanske låter löjligt, men möjligt. En känsla av att faktiskt tillhöra något, att veta att man når ut till någon annan. Har det någonsin hänt dig? Det hände nämligen mig idag...
Jag vet att jag sade att jag aldrig skulle referera till Nick Honrby igen. Men oh my goodness! Han är gudomligt rolig! Fuck all slår honom liksom. Han är inte bara en annan berk från England med en annan upplaga av skämt, han är OCH FÖRBLIR min definition av humor. Skulle jag vara Jess, vilket nog inte stämmer alls så jag måste nog säga JJ även att det är en kille och att han är jenkare. Om jag vore JJ, då önskar jag att min Lizzie aldrig mer skulle dyka upp och jag önskar att Martin, Jess och Maureen skulle alla sitta på mitt huvud uppe på Toppers' House. Jag skulle liksom vara nöjd, även om det bara vore för 90 dagar.
Idag var vi i Kristinekyrkan förresten. Otroligt fin kyrka. Inte för att jag är så värst kyrklig men det är något visst över det hela. Mystiken och akustiken i byggnaden. Andligheten och respekten. Det ver en tjej som stod och sjöng och en man som spelade piano till, det var väldigt vackert att höra. Väldigt vackert att lyssna till. Sedan tände jag ett ljus. För Moa. För Mormor. För Manno. Ja för alla... farfar, morfar, Lilly, Wanda et cetera... Fint var det. Efter det gick jag vilse, på ett mentalt sätt.
Nu ska jag gå och spela lite gitarr med min Harry...
Peace
Kommentarer
Trackback
